Alice i underlandet
Jag återkommer alltid dit, till underlandet. En plats som format mig som kreatör och författare. En bok och berättelse av Lewis Carroll som fascinerar. Det började med att jag såg Disneys version när jag var liten. Nu kan jag inte se den nydubbade (måste vara rätt repliker och sound såklart) vilket är problematiskt eftersom jag bara har den gamla på VHS.
Underlandet gav mig inte bara underhållning. Också tröst i att kunna vara mig själv. Hattmakaren med sin klocka som ”går två dar efter”, gåtor som inte går ihop, ofödelsedagar och tvära kast. En berättelse där den röda tråden är lika trasslig som den i min hjärna. Oväntat, roligt och med sin alldeles egen logik. Eller icke logik. Oftast var jag underlandets karaktärer, Ibland Alice. Ensam och vilse i ett socialt kaos där jag aldrig riktigt hittat min plats i ledet. Dricker du av flaskan blir du liten, äter du av svampen blir du stor. Men i slutändan spelar inget av det där någon som helst roll. Vilken väg du än tar.
Själva boken är fylld med fantastiska citat och jag skulle kunna rabbla dem här med en riktig nörds entusiasm. Poesi. Hattmakaren är min favorit. Några av mina tatueringar är inspirerade från boken. Bland annat har jag tatuerat in ”Mad as a hatter” på bröstet. Hattmakarna ansågs galna för att de fick i sig kvicksilver i hattfabrikerna, därifrån kom uttrycket. Jag har varit hattmakaren många gånger och under Halloween en gång fick jag ett helt gäng att klä ut sig till Alice i underlandet karaktärer. Då var jag påskharen. Men nu, för första gången kände jag att det var dags att bli Alice! Jag har försökt lära mig ett helt nytt sätt att vara, träffat människor under sociala omständigheter det senaste året som är främmande för mig. Känner alltid att jag är lite lost, lite utstött och undrar vilken väg jag ska ta. I slutändan tar den mig dock alltid till underlandet. Och jag måste tillbaka dit. Hem, där jag kan få vara som jag är.
