Bauer osv.

 I helgen var jag på vernissage här i Stockholm och tittade på konst. Det som lockade mig var John Bauers tavlor, men det fanns annat intressant också. Bland annat en morbid sjöjungfru staty som tyvärr var otroligt svårfotad. Sjöjungfrur har alltid fascinerat mig och det är därför jag heter Sirena i mellannamn.

Jag har älskat Bauers konst sedan jag var liten och var alltid speciellt förtjust i prinsessorna med de långa, blonda håren. Kanske kunde jag identifiera mig lite med dem. Jag fick alltid kommentarer om mitt platinablonda hår som liten. Mormor kallade det mitt ”finska vita hår”. Även detta har jag med i Trollbruden. När farmodern flätar Liliths hår och hävdar att hennes biologiska mamma ”måste varit finska.” Genom livet har jag dock oftast varit trotsig och färgat det i alla möjliga andra färger. Ibland till och med gjort fakeade utväxter för att jag så gärna velat ha en mörk ombre. Men det slutar alltid med att det ser katastrofalt ut under den riktiga utväxt-fasen. Som om jag blivit skallig. Med åren har jag gett upp försöken med mörkare färger, blivit bekväm och för det mesta omfamnat min Bauer- hår-prinsesslook. En fin detalj är att Bauer inspirerades av sin fru Ester när han målade som också hade långt, blont hår.

I Trollbruden nämner jag också tavlan på Prinsessan Tuvstarr, som i det fallet hänger på väggen hos Liliths kurator. Jag ville så gärna få in känslan av John Bauers konst i mitt världsbygge. Även bokomslagets gröna färg var ett sådant önskemål. Jag ville ha något ”grönt med Bauer känsla.”

Det var inte så många tavlor från honom på vernissagen, men det fascinerande var att det gick att köpa dem, till hutlösa priser förstås. För övrigt rekommenderar jag Bauer museet i Jönköping för er som också älskar hans tavlor.

I morse läste jag ut en utav böckerna jag köpte secondhand för ett tag sedan. Du kallade mig djävulens barn, en självbiografi av Victoria Spry. Den handlar om hur hennes fostermamma misshandlade henne under uppväxten och hur hon sedan försökte anpassa sig till ett vanligt liv. Jag ville läsa något gripande efter mitt ”Marian Keyes maraton” och gripande blev det. Jag tror faktiskt att det här kan vara en av de värsta böcker jag läst. Det är verkligen misär rakt igenom. Ingen andningspaus. Värst av allt är att Spry faktiskt tog sitt liv några år efter att boken skrevs, bara 35 år gammal.