Tystnad

Jag såg ett citat en gång som löd något i stil med ”när någon är tyst gör det verkligen ont.” Exakt så har det varit. Så fort juli stormade in i mitt liv blev jag tyst. Och även om jag har försökt posta lite saker på sociala medier har jag inte varit som vanligt. I det verkliga livet har det så klart varit ännu mer påtagligt.

Jag har gråtit i princip varje dag och det fortsätter att vara så. Och jag kommer att gråta länge. Ni som följer mig på instagram har redan sett varför och det är för att min älskade häst Tudde fick somna in förra veckan. Jag har gjort allt för att ge både mig och honom en fantastisk sista tid men det har så klart inte gått att ignorera det oundvikliga.

Mitt i allt detta har jag också flyttat. Något jag inbillade mig kanske skulle hjälpa mot smärtan men det har bara gjort mig ännu mer förvirrad. Nu börjar vi dock äntligen komma i ordning. Att ha på sig samma kläder hela tiden dränkt i tårar och kaos har varit utmanande. Men jag har försökt. Fan vad jag har försökt och fortfarande försöker jag.

Sorgen är delad i två spår. Förlusten av min bästa vän samt att jag på något sätt känner mig lämnad kvar. Hur ska jag göra det här? Leva här ensam? Utan honom. Det var ju vi. Vad som än hände runtomkring eller vart vi än tog vägen så var det vi. Världen är så annorlunda nu. Men jag försöker och försöker. Vad annars finns att göra?

Jag ska försöka börja skriva här igen också. Det är bra för själen. Men ibland behöver man också vara tyst. När orden gör för ont.