Som att ta bort alla träd

I lördags var jag och Mathias i Uppsala och grillade hemma hos hans kompis. Vi åkte dit runt 14:00 och kom hem fyra på morgonen. En riktig kalaskväll med andra ord. Jag gillar Uppsala och hade faktiskt kunnat tänka mig att flytta dit. Självklart är jag mest förtjust i Gamla Uppsala.

I går åkte vi till mormor och morfars hus som nu är sålt. Kanske var det här sista gången jag var där. En overklig känsla som är svår att skriva om. Den platsen är så självklar för mig, det är precis lika overkligt som om någon plötsligt bestämde sig för att ta bort alla träd på jorden. Det går liksom inte att föreställa sig. Men huset gapar snart helt tomt trots att doften sitter kvar i väggarna. Jag och mamma la oss på sängen och såg upp i taket på alla mönster i träet. När jag var liten brukade jag ligga där och leta ansikten medan mormor läste för mig.

Jag och Mathias tog en promenad ner till stranden och gick sedan en sväng i skogen. Vitsipporna smyckade den vilda vegetationen och Mälaren glittrade mellan trädstammarna. Citronfjärilar och solsken. Doft av vår. Jag berättade om när mormor och morfar brukade ta med oss ut till stubbtrollet. Han var aldrig hemma när vi kom dit men lämnade alltid efter sig godis i den stora, torra stubben. Jag hade världens bästa barndom ute i Talltorp. Tacksamheten och sorgen samsas i bröstet. Hur säger man adjö till något sådant? Jag känner mig tyngdlös. Svävande. Men jag förstår varför det måste bli såhär. Insikter föga tröstande.

Idag har det varit lektioner hela dagen. Jag hann ändå med en powerwalk i skogen på morgonen. Snart skall jag tvätta. Sist jag bokade tid var det skottlossning och avspärrat så att jag inte kunde gå till tvättstugan. Det var skottlossning här i igår kväll också.