2023
Jag tänkte ägna mitt allra första blogginlägg åt att försiktigt summera 2023. Jag var väldigt återhållsam på Instagram där jag vanligtvis håller till. Dagen innan nyår när man förväntas skriva något smart om att bli bättre, smalare och mer produktiv så fort smällandet tystnat. Men precis som när man passerar 30 händer inget särskilt nästa dag. Vi är samma personer som tidigare och livet bara fortsätter. 2023 var ett speciellt år och jag kommer aldrig bli densamma igen. Men det förstod jag långt innan raketerna tystnat.
Året inleddes med ett nyskrivet kontrakt hos Lava förlag och jag var givetvis överlycklig. Att debutera har så klart dominerat de senaste månaderna av mitt liv. Inte bara för att boken trycktes och fick flyga ut i världen, utan också tack vare insikten om vilket otroligt fint och stöttande kontaktnät jag har. För att inte tala om all underbar feedback och bokrecensionerna. Trollbruden har dessutom bidragit till spännande upplevelser och äventyr, nya vänner och bekantskaper. Till och med en kärleksrelation.
Jag har alltid varit en vild själ, maskrosfrön i vinden.
Boken gavs ut 10/10 2023. Oktober är min favoritmånad och trots att berättelsen utspelar sig på våren kändes den verkligen som en höstbok. Jag hade min releasefest på Tyresö slott och det var också där jag träffade Mathias för första gången. Vad är det man brukar säga? Kärleken kommer när vi minst anar det. När vi inte letar efter den. Jag varken anade något eller ville ha någon i mitt liv, men Mathias kom precis när jag behövde honom. För det var inte långt efter mitt boksläpp som 2023 tog en mörk och svår vändning för mig. Från att vara rätt nöjd ändå, med nytt studentliv på skrivarakademin, en nyfödd debutroman och (trots att det var rätt beslut) en lite halvtråkig pensionering av min ridhäst Tudde, vändes min värld totalt upp och ner.
Mormor blev sjuk. Hon var en av de viktigaste personerna i mitt liv. Hon var också en skrivande människa med en stor kärlek till djur och natur. Trots att vi inte bodde särskilt långt ifrån varandra så brevväxlade vi ofta. Faktiskt sedan jag lärde mig skriva. Mormor var också den första att läsa Trollbruden. Hon sa att hon förstod den. På många sätt var mormor den enda som faktiskt begrep sig på mig. Hos mina morföräldrar hade jag världens bästa barndom. Jag har alltid varit en vild själ, maskrosfrön i vinden. Men i deras hus, i världen av käpphästar, bad i Mälaren och spring på gräsmattan med det knotiga lilla äppelträdet var jag faktiskt rotad och hemma. Det är enda stället på jorden som någonsin fått mig att känna så.
”Hur ska jag kunna leva utan solen?”
Mormor dog. Allting dog. Precis efter att allting fått nytt liv. Jag var och är fortfarande splittrad och förvirrad. Navigerar mig runt i en värld utan henne. ”Hur skall jag kunna leva utan solen?” frågade jag henne på sjukhuset samma dag som hon dog. Och det är precis så det känns. Jag hämtade katten, som tidigare varit min men som mormor fick för flera år sedan. Men bara några veckor senare fick jag ta bort Miffo (ja, hon hette så) efter en hälsokontroll hos veterinären. Sorgen får ta sin tid och jag försöker att vara någorlunda glad och produktiv ändå. Mormor var alltid stark och jag tänker vara som hon.
Trots ett turbulent 2023, kantrat av nya vägval, avslut och utveckling vaknade jag ändå upp till ett 2024 tryggare än på länge. Jag är övertygad om att mycket händer av en anledning, exempelvis när nya personer kommer in i ens liv precis när man behöver dem.
Det ska bli både roligt och intressant att testa på bloggandet igen. Jag har saknat en plattform där skrivandet står i fokus och jag hoppas verkligen att många vill följa mitt liv och min resa som debuterande författare här.
